Idag fick jag en otäck nyhet. En mamma på våran avdelning omkom i en brandsvåda i somras. När jag tänker på detta vill mitt hjärta brista. Jag har ingen aning hur jag ska tackla detta, hur jag ska bemöta och vara... Döden har kommit en gång förut och ryckt bort en nära (förutom far/morföräldrar) och mitt hjärta brast... Nu måste jag vara profesionell och pedagogisk fast jag bara vill vara liten och gråta. Måste vara stark och klara detta...
Självklart tänker man på sig själv & sina egna barn, tänk om det var jag som inte fick se mina barn växa upp, inte få vara med när viktiga ögonblick uppenbarar sig i deras liv. Sån´t gör ont, sån´t ska man bara inte tänka på! Inget barn ska behöva vara med om det...
1 kommentar:
Åh fy vad otäckt :(
*kramar*
Nej visst är det så, man vill inte missa ett ögonblick alls av ens barns liv.
Man får vara liten och gråta. ibland behöver man gråta för att kunna hantera det bättre sen.
*stor kram till er och till den drabbade familjen*
Skicka en kommentar